Benjamin av Håkan Eklund

Så har jag alltså fått läsa nåt helt nytt. Håkan Eklund har gjort en serie som heter Benjamin, som getts ut som e-bok på Pupill förlag. Nå, så va tycker jag om det? Både och. Dels pratar vi om humor, vilket är helt hopplöst subjektivt. Jag är kanske för gammal, jag har lite samma förhållande till Sara Granér. Ibland skrattar jag som en tokig, ibland fattar jag precis ingenting. Så är det med Benjamin, även om jag kanske inte skrattade som en tokig så tyckte jag stundtals att det va träffsäkert och snyggt. Nu pratar jag om texten, bilderna är ett kapitel för sej. Och ett väldigt viktigt kapitel för det är här som Håkans tanke med serien blir tydlig, det är detta som är konceptet och det som gör serien klart udda. Den är udda inom en relativt väldefinierad form, enrutestrippen. Vi vet alla hur den ser ut, det är text och en ruta med olika figurer. Oftast berättar bilden lite till, utöver det som texten ger. Så långt är det inget konstigt med Benjamin. Det som är udda är att teckningarna i Benjamin är så konsekvent gjorda i en stramt hållen naivistisk stil. Dom blir nästan som symboler mer än teckningar, om det är en beskrivning som går att förstå. Det är snyggt men bilderna är ganska abstrakta. Bilderna är till det yttre väldigt lika, det är samma huvud som möter oss på varje ruta, typ. Dessutom ser huvet mest ut som en dödskalle och det ger skämten en annan smak än om det hade varit söta små hundvalpar på bilderna. Här känner jag mej återigen gammal, det är nåt som jag inte riktigt snappar här, nåt far över mitt huvud och jag känner att jag inte riktigt är rätt person att bedöma Håkan serie fullt ut. Det visuella kan man tycka mer eller mindre bra om. Inte för att det blir tjatigt, för jag kan gilla ett konsekvent genomfört koncept, utan för att jag efter ett tag börjar längta efter andra bilder till nåra av dom skämt jag tycker är riktigt bra. När det brann till i texten hade jag gärna sett en helt annan typ av bildspråk, ett mer traditionellt, med mer variation och mer "ovidkommande" detaljer som på så sätt gett texten lite mer än va dom här bilderna gör. Och som oxå hade lösgjort varje bild från dom andra i serien. Detta är nästan värdelös kritik för det är så uppenbart att Håkan inte velat göra så för hade han gjort det hade det ju inte varit ett koncept, vilket det är nu, och som sådant är det intressant för det är kul när folk gör nåt nytt. Det tycker jag Håkan lyckats med. Han gör nåt udda i en gammal, beprövad genre. Det ska han ha all heder för. Slutsats: Klart som fan att ni ska läsa den!

Peter Pan av Loisel

Denna version av berättelsen om Peter Pan gavs i Sverige bara ut till hälften. Efter tre nummer slutade den komma ut på svenska. Varför den svenska publiken svek är obegripligt och en nationell skam, för detta är bland det bästa jag läst (vilket jag väl säger om rätt mycket men det är ändå sant). En kombination av Peter Pan och Oliver Twist, en hård och mycket vuxen version av sagan, med ett avstamp i, och en uppenbar kärlek till Disneys version men samtidigt helt väsenskild.

Första albumet är brutalt, med en liten fattig-Peter vars alkoholiserade mor tvingar honom att skaffa sprit på krogen där fyllona först vill att han tar av sej brallorna. På vägen hem blir han nästan våldtagen av en av gubbarna från krogen (som i sin tur blir sönderbiten av galna hundar, detta är inget för barn). Tingeling, i en sexigare version än hos Disney, dyker upp och visar en väg ut ur misären. Väl på den magiska ön träffar han Pan som visar honom äventyret.

Det är urläckert ritat av Loisel, det är även mycket välberättat. Detta har visst varit en barndomsdröm att få göra för Loisel. Som alltid finns det gott om viktiga små detaljer och ibland kan det vid första anblicken va lite brötigt, lite stökigt, men det lönar sej att läsa om och läsa noga, kolla allt minst två gånger, det finns mycket att ta in. Som sagt så vävs Peter Pan ihop med Oliver Twist och dessutom Jack the Ripper.

Problemet, ur svenskt perspektiv är att bara dom första tre delarna ut på svenska och dom kan va lite svåra att få tag i nu. Det vet jag egentligen inget om då jag köpte dom när dom kom, och då fanns dom lite överallt. Resterande delar (4, 5 och 6) finns på danska och är nog relativt lätta att få tag i. Lite fan-art på detta då!

For Better Or For Worse - Lynn Johnston

En kanadensisk humorstrip som i sin ton påminner mycket om Peanuts, även om det finns avgörande skillnader oxå. En viktig likhet är att For Better Or For Worse inte är en serie som ständigt letar efter roliga punchlines utan precis som Peanuts kan sluta med ångest i sista rutan. En av dom viktigaste skillnaderna, och en sak som särskiljer serien från det stora flertalet serier som finns är att den faktiskt har ett tidselement med. Vi följer en familj och deras vänner och alla blir äldre, folk dör, nya föds. Lynn har ritat i över två decennier och man får se familjen växa från två personer till tre, till fyra, sen går det nåra år så blir dom fem, och nånstans där försvinner den extra familjemedlemmen för deras hund dör till slut. Man följer dom här påhittade barnen när dom växer upp, det är väldigt gulligt allithop, utan att va dåligt på något sätt. Serien är rätt stor och känd, fast inte i Sverige (nån som är förvånad?). Om Ensamma mamman har en utländsk förebild så måste det va denna. Lynn Johnston har byggt den på sin familj men den är inte självbiografisk i den betydelse det numera har för tecknade serier. Elly, huvudpersonen i serien, är ett självproträtt men fick namn ifrån en nära vän till Lynn som gått bort, ett sätt att hedra vännen och att distansera sej lite från sitt seriealterego. Dom andra personerna i seriefamiljen fick den riktiga familjens andranamn, utom hunden som fick heta lika i serien som i verkligheten. Serien verkar ha legat ungefär två, tre år efter hennes eget liv och mycket av händelserna är snarare från hennes egen barndom än saker hennes barn och man gjort, men det faktum att det finns riktiga människor bakom figurerna gör dom väldigt trovärdiga. Det är snyggt och lättsamt ritat, lysande berättat och det är en av serivärldens största tragedier att Lynn Johnston inte längre klarar av att fortsätta rita (handlar visst om värk i axlarna av allt ritande). http://www.fborfw.com/strip_fix/

En mycket kul och vältecknad serie i tre delar av Adamov. Den utspelar sej i ett framtida Addis Abeba. Hittade del 1 opch 3 på ett antikvariat i Trondheim och ska skaffa del 2 från Danmark (detta jävla land!) innan jag läser vidare. Den finns då på danska, har aldrig publicerats på svenska och på engelska finns bara del 1. Så går det när all kultur man tror tillräckligt på för att publicera den kommer från USA.

Wet Moon av Ross Campbell

Kanske en av dom bästa serierna just nu. Helt omöjlig att motstå, mycket beroendeframkallande. På ytan verkar den helt hopplöst tråkig, det är en massa piercade ungdomar, mest tjejer, som bara går omkring och gör vanliga saker och pratar om sina relationsproblem. Ibland är det bara huvudpersonen som sitter och stirrar och får panik. Det är långa scener framför spegeln i enträgna försök att se snyggare ut. Det kan va sidor med bara dialog, två tjejer som ligger på en säng och snackar. Det kunde som sagt va extremt tråkigt men är så välgjort att det är vansinnigt intressant. Jag kan skjuta in här att en psykiatriker i släkten blev direkt irriterad av att läsa den, för visst, en och annan borderlinetjej är det bland figurerna. Typ, alla utom seriens vegan, som kanske är normalast. Seriens huvudperson, Cleo, är söt på ett oförklarligt sätt. Visst, hon är liten, tjock och gullig men oxå ganska så jobbig och inte speciellt smart. Man vet inte riktigt varför man faller för henne men det gör man. Kanske just för att hon är så jobbig. Det finns en scen där hon minns en av alla dom gånger hon kallats upp till rektorn för att hon har en mindre passande t-shirt på sej. Den totalt uttråkade minen parat med oro inför va dom vuxna ska hitta på för jävelskap för henne nu igen... Hennes dagboksanteckningar är helt obetalbara! Jag ser i en diskussion på nätet om serien att det kommer att dröja innan en sjätte del kommer ut. När den väl kommer är jag där som en heroinist, river den åt mej. Tursamt nog är detta inte nån dyr serie. Ännu. Den dan den kommer ut i en dyr lyxutgåva så är jag där och köper den med, naturligtvis. Redan i del fyra men framför allt i del fem har det börjat hända saker, och sakta men säkert utvecklar sej historien till ett skräckäventyr. Ross Campbell håller på att kladdar bort sin och allas vår tid med att rita nåt annat tjafs som han tycker är skitkul, han borde fokusera på att rita mer Wet Moon istället. Lite fan-art är nu på sin plats.
Här är seriens hemsida: http://www.greenoblivion.com/wetmoon.html

Hugo Pratt Périples imaginaires: Aquarelles 1965 - 1995

Så här är det. Hugo Pratt är Gud. Det finns ingen som tecknat bättre bland världens alla serietecknare än han. Hugo Pratt är serieteckningens Jesus. Allt han rör vid blir välsignat. Han är en bra historieberättare oxå men det är som tecknare världen minns honom. Den här boken är en samling av hans akvareller mellan 1965 och 1995, texten är på italienska, franska och engelska och jag ska i ärlighetens namn säga att jag inte hunnit läsa allt ännu och att jag bara börjat skrapa lite på ytan när det gäller att verkligen njuta av alla bilderna och ta in dom helt och hållet. Boken är dyr. Hittade den i Norge, I Trondheim för att va exakt (på ett ställe som heter Outland som jag gissar att jag kommer att göra fler affärer med längre fram). Den kostade nästan 700 norksa kroner vilket väl motsvarar en årslön i svenska, ungefär. Men det är värt vartenda öre. Himmel va vackert det är, va läckert han ritade. Det är en fin bok med exklusivt tryck, man får även ur det perspektivet valuta för pengarna. Det finns ingen anledning att här räkna upp alla album han ritat, speciellt som det enda som finns att få tag i här i Sverige är fem album om Corto Maltese. Inget fel på dom men det är för magert, särskilt som två av dom är rätt svåra att komma över. Det finns ett 6:e album oxå men det är tyvärr färglagt av en blind apa så det är inte kul att läsa. Vill man ha tag i Hugo Pratt och samtidigt inte är slängd i franska återstår bara att köpa albumen på danska. På engelska finns inte så mycket heller, faktiskt. Nå, över till denna bok. Den går att hitta på Amazon http://www.amazon.co.uk/Hugo-Pratt-P%C3%A9riples-imaginaires-Aquarelles/dp/2203326131/ref=sr_1_4?s=books&ie=UTF8&qid=1302193124&sr=1-4 och jag ser ingen anledning till att man inte skulle vilja ha den. Och så lite fan-art, ett dåligt försök att rita som Hugo Pratt samt ett skämt som bara dom som läst Corto Maltese och dessutom känner min kollega Nadja kan förstå och det innebär väl i princip bara en person i världen just nu, nämligen jag själv (lite väl exklusivt kanske... ).

De:Tales av Fábio Moon och Gabriel Bá

Svart vita serier av två tvillingbröder från Brasilien (Sao Paolo om man ska va noga), presenterade på engelska och jag vet faktiskt inte om dom är skrivna så eller om dom översatts. Man tänker osökt på bröderna Hernadez när man ser deras teckningar (och även i deras sätt att berätta) men det är ändå inget plagiat. Ibland ritar och berättar dom ihop, ibland varför sej. Två olika stilar som ändå har mycket gemensamt. Det börjar kanske lite trevande och alla berättelserna är inte lika intressanta, men tar sej ordentligt mot slutet. Det tar väl fart ungefär i mitten där dom har en berättelse som dom gjort varsin verion på, vilket är mycket underhållande. Sen kommer en berättelse om en självbiografisk händelse i Paris tunnelbana, samt en lite längre berättelse om hur dom, genom ett lite grabbigt "voodootrick" (dom pissar i kors, tre personer...) återupplivar en död kompis för en dag, på hans födelsedag och tar honom med på en krogrunda. Han möter alla sina gamla kompisar och det är många rörande scener, men den när han möter sin flickvän är den som känns mest. Jag lipade första gången jag läste den. Det finns nåt här med det latinska i deras sätt att berätta som gör att dom klarar av den här typen av starka känslor utan att behöva väja för dom och utan att bli patetiska. Litet album, kostar inte mycket, bör va relativt lätt att få tag i. http://www.darkhorse.com/Books/13-414/De-Tales-TPB

Turkosstaden av Francois Bourgeon

Den andra boken i hans medeltidsserie och enligt min mening Mästerverket. Han har gjort så himla mycket som är så fantastiskt bra men den här är nog fan bäst! Att inte läsa detta album är att straffa sej själv. Berättelsen rör sej på tre plan samtidigt. Dels i en medeltida realtid, dels i en drömvärld, dels löper en historia från romarnas invasion av Gallien parallellt med allt detta och olika händelser i dom olika tre planen återspeglar sej i varandra. Den är hemskt svår att förstå och ändå är den lätt att läsa och mycket spännande. Jag har läst den många gånger, jag upptäcker nya saker varje gång och jag är fortfarande inte helt säker på var drömsekvensen börjar och var den slutar men det är inte så viktigt egentligen. Rent teckningsmässigt är den oxå en höjdpunkt. Den är precis mitt emellan hans något enklare tidiga stil och hans senare och betydligt mer sofistikerade teckningar men det har ännu inte hunnit stelna, som det väl tyvärr gjorde lite sen. Han va nästan som allra bäst här, även om kanske bilderna i den tredje boken i samma svit är ännu lite bättre. Jag tror albumet fortfarande kan gå att få tag i för den som letar lite. Det är dock tokslut från förlaget, men brukar dyka upp beggat lite nu och då. Brukar inte kosta skjortan heller. Hela sviten är värd att leta upp naturligtvis men ska man välja bara en så är detta albumet man ska ha tag i. Ett av dom bästa seriealbum jag äger, jag funderar allvarligt på att leta rätt på ett ex till bara för att ha en extra. http://epix.se/rea/popup_image.php?pID=350&osCsid=40a8eac3135c695537aa6c47a44ffcd3