Benjamin av Håkan Eklund

Så har jag alltså fått läsa nåt helt nytt. Håkan Eklund har gjort en serie som heter Benjamin, som getts ut som e-bok på Pupill förlag. Nå, så va tycker jag om det? Både och. Dels pratar vi om humor, vilket är helt hopplöst subjektivt. Jag är kanske för gammal, jag har lite samma förhållande till Sara Granér. Ibland skrattar jag som en tokig, ibland fattar jag precis ingenting. Så är det med Benjamin, även om jag kanske inte skrattade som en tokig så tyckte jag stundtals att det va träffsäkert och snyggt. Nu pratar jag om texten, bilderna är ett kapitel för sej. Och ett väldigt viktigt kapitel för det är här som Håkans tanke med serien blir tydlig, det är detta som är konceptet och det som gör serien klart udda. Den är udda inom en relativt väldefinierad form, enrutestrippen. Vi vet alla hur den ser ut, det är text och en ruta med olika figurer. Oftast berättar bilden lite till, utöver det som texten ger. Så långt är det inget konstigt med Benjamin. Det som är udda är att teckningarna i Benjamin är så konsekvent gjorda i en stramt hållen naivistisk stil. Dom blir nästan som symboler mer än teckningar, om det är en beskrivning som går att förstå. Det är snyggt men bilderna är ganska abstrakta. Bilderna är till det yttre väldigt lika, det är samma huvud som möter oss på varje ruta, typ. Dessutom ser huvet mest ut som en dödskalle och det ger skämten en annan smak än om det hade varit söta små hundvalpar på bilderna. Här känner jag mej återigen gammal, det är nåt som jag inte riktigt snappar här, nåt far över mitt huvud och jag känner att jag inte riktigt är rätt person att bedöma Håkan serie fullt ut. Det visuella kan man tycka mer eller mindre bra om. Inte för att det blir tjatigt, för jag kan gilla ett konsekvent genomfört koncept, utan för att jag efter ett tag börjar längta efter andra bilder till nåra av dom skämt jag tycker är riktigt bra. När det brann till i texten hade jag gärna sett en helt annan typ av bildspråk, ett mer traditionellt, med mer variation och mer "ovidkommande" detaljer som på så sätt gett texten lite mer än va dom här bilderna gör. Och som oxå hade lösgjort varje bild från dom andra i serien. Detta är nästan värdelös kritik för det är så uppenbart att Håkan inte velat göra så för hade han gjort det hade det ju inte varit ett koncept, vilket det är nu, och som sådant är det intressant för det är kul när folk gör nåt nytt. Det tycker jag Håkan lyckats med. Han gör nåt udda i en gammal, beprövad genre. Det ska han ha all heder för. Slutsats: Klart som fan att ni ska läsa den!