Matthias Schultheiss - olika serier

Matthias Schultheiss har gjort en del serier genom åren men två serier tycker jag mycket om utan att jag egentligen kan förklara speciellt bra varför. Dom är nämligen rejält vidriga bägge två. Kanskje är jag en vidrig mäniska men hur som helst, detta är snuskigt bra. Det är snyggt och fräckt ritat. Efter att ha sökt ett tag hittade Schultheiss en intressant stil där färgerna är en lika viktig del som linjerna. Det går fort, det är ösigt ritat. När det lyckas är det magiskt. I den ena historien, Bell's Theorem är huvudpersonen Shalby direkt otrevlig, för att inte säga ett jävla as helt enkelt. Ändå följer man hans äventyr med spänning och håller på honom in i det sista. I den andra, som handlar om fransmannen Lambert som är pirat i Nigeria är det lite lättare att begripa varför man gillar huvudpersonen för även om han inte är trevlig han heller så kan han va det om han vill. Plus att han är så nervig att man gillar honom bara för det. Han har även en mjuk sida, nåt Shalby fan saknar helt. Shalby är bara mjuk gentemot sej själv, en total egoist. I båda berättelserna finns där en väldigt söt kärlekshistoria, må va att den i Bell's Theorem är mindre romantisk. Hur som helst, detta är serier som är väl värda att leta rätt på. Bell's Theorem finns väl att få via Amazon skulle jag tro. Den andra har jag, som så mycket annat i mitt liv, på danska.

Resande med vinden del 1 - 7 av Francois Bourgeon

Jag vill på en gång vcarna för att det kommer en del spoilers i den här recensionen, jag tänker markera dom med rött. På svenska finns endast del 1 -5 av denna gigantiska serie, och del 4 och 5 kan va riktigt mariga att få tag i. Ettan finns lite överallt, tvån med, trean hittar man mer sällan och sen blir det kanske så att man får ta till danska som en nödlösning. Del 6 och 7 finns bara på danska (om man inte läser franska då) Mej veterligen finns detta inte på engelska, om nån vet nåt annat vilol jag gärna bli underrättad. Nåväl, detta är alltså en berättelse om en kvinna som lever mitt i slaveriets tid, mitt i själva handeln, ofta utspelar sej handlingen på slavskeppen. Kvinnan serien handlar om heter Isabeau, kallas Isa (senare även Mamisa av sin slav Alihosi). Jag betraktar detta som ett av dom riktigt stora seriemästerverken, och med dom avslutande två delarna blev berättelsen mer komplett än vi nånsin anat att den skulle kunna bli, och ännu mer fantastisk, men även så grym. Jag återkommer till detta. Teckningarna är inte i klass med va Bourgeon skulle göra senrae i sin medeltidssvit men det är bättre än hans tidiga grejer och det är i denna serie han höjer sej flera nivåer under resans gång. Själva historien är för lång för att det ens ska va nån vits att återge den men vi kan väl säga så mycket att Isa och hennes syter smugits ombord på ett slavskepp utklädda till pojkar och ganska snart är Isa dödligt förälskad i den unge matrosen Tragan, som ska kölhalas för att han smygtittat genom deras fönster. Ja, och så fortsätter det, det är nära döden rätt många gånger för Isa men hon klarar sej. Serien är brutal i sin behandling av sina tunga ämnen, slaveri, fattigdom och stenhårt förtryck. En bild från den som jag aldrig kommer att kunna glömma är två kvinnohuvuden nergrävda i sanden helt täckta med myror (dom straffas för att dom varit otrogna). Jag stod inne på Lunde-Q i Uppsala som 13-åring och bläddrade i serier, begreppet "vuxenserier" fanns väl inte riktigt och ingen tänkte på va jag stod och tittade på. Det här är ingen serie för små barn. Alla 5 delar som finns på svenska betingar vcäl ett pris på runt tusenlappen eller strax över och kan va riktigt svårt att få tag i emn det är ingen ursäökt, detta ska man ha läst. Det har funnits dom som haft invändningar mot att porträttet av Isa inte är helt realistiskt för att handla om en ung kvinna på den tiden men... va är helt realiustiskt då? Och på vilket sätt hade det blivit en bättre berättelse. Hon är husomhelst mycket, mycket levande som karaktär. Hon är helt klart min första serieförälskelse. Bångstyrig, envis, vacker, klok, modig och impulsiv... man kan inte annat än falla för henne. Nu ska vi ta det som hänt med skapandet av serien, för det är lite viktigt. Del 5 slutar med ett klart och tydligt slut som för all del är början på en ny historia men det känns inte som om man måste få veta den. Isa är precis på väg att ta livet av sej men ångrar sej i sista stund när hon kommer på att hon faktiskt bara är 18 år och har hela livet framför sej. Och där lämnade Bourgeon historien i 25 år, gjorde annat (minst lika lysande) och vi trodde alla att det va det hela. Men så va det inte och när han för nåra år sen plockade upp tråden och berättade Isas historia färdigt va det helt klart den största internationella händelsen det året. Vi får möta henne när hon är 95 år gammal via hennes barnbarnsbarn. Nu följer en sammanfattning av vissa delar av handlingen, eftersom albumen än så länge bara finns på danska kanske nåpn vill läsa detta ändå, annars hoppar man bara över resten. Sin vana trogen tar Bourgeon lång tid på sej att komma till saken, han gör ett gediget förarbete när han berättar sina historier för att på så sätt slippa va övertydlig när det väl blir dramatiskt, för då väljer han alltsom oftast att bli väldigt diskret (ett trick han kanske använt lite för mycket men det är ändå att föredra framför motsatsen). Det tar därför inte mindre än 50 sidor innan vi får träffa den gamla och vid det laget hade jag tröttnat grundligt på hennes barnbarnsbarn. Det va verkligen "Jag skiter i ungen, hon är söt och spännande men ge mej tanten! NU!". Deras första ordväxling är en sån där sak som man ska lägga märke till och hålla i huvet under resten av berättelsen. Hennes barnbarnsbarn frågar varför hon har ett sorgeflor framför ansiktet, Isa visar henne (men inte läsaren) sitt ansikte och flickan säger "Oj, förlåt, jag visste inte". Isa svarar "Att se är inte att veta och du vet ingenting. Hör på när jag berättar". Och sen berättar hon om va som hände efter det att hon inte tog livet av sej vid 18 års ålder. Vi får se Isa få barn (till en början tror vi att det skett på det mest vidriga sätt man kan tänka sej men så är det till sist inte, hennes dotter är ett kärleksbarn, mellan Isa och en av slavarna i området), vi får se henne bli runt 30, få lite små rynkor runt ögonen, bli lite mammig. Det är oerhört sött och man unnar henne allt detta. Då hon fått barnet med en svart man kan hon inte säga att dottern är hennes egen, hon adopterar flickan och äger henne officiellt som sin slav. Detta är anledningen till hennes olycka. En bekant till familjen har problem med alkoholen och spelandet, han säljer alla hennes slavar när hon är borta, däribland hennes dotter. Isa störtar till häst ut mot båten som har slavarna med sej, flickan ser henne och hoppar i vattnet. En vakt på båten skjuter efter barnet, missar henne men kulan studsar på vattenytan och träffar Isa i ögat (det va detta barnbarnsbarnet såg när Isa drog ifrån sitt sorgeflor och fram dit har Bourgeon inte visat hennes vänstra sida annat än i skugga) , hon svimmar och dottern drunknar. Jag ställde mej upp och skrek när jag läste detta första gångne och i två veckor hatade jag mannen som sålt hennes dotter. jag verkligen hatade en seriefigur. Tänkte på honom och knöt instinktivt nävarna och gnisslade tänder och önskade på allvar att han inte skulle va påhittat så att jag kunde få döda honom själv. Nåväl, historien är inte helt slut där och den sista poängen blir att Isa får sitt barnbarnsbarn att se på slaveriet med nya ögon.

Nanna Johansson - Mig blir du snart kär i

Köpte den nyligen efter att ha garvat åt vissa av enrutingarna som finns i den (men oxå på nätet) i över ett år nu. Det blir en kortis för det finns inte så mycket att säga utom fan i jävla helvete va bra det är! Det är argt, rått, vasst, roligt, galet, äckligt, skruvat och klarsynt. Ganska feministiskt (för att uttrycka sej milt) och delvis får serierna mej att känna mej som en gammal sunkig gubbe. Nanna är mer i takt med sin tid än dom flesta serieskapare jag läst och som exempel kan jag säga att ni som gått från Christensen till Kellerman för att känna att ni är lite mer med i det moderna livets puls bör titta hit istället. Finns det nåt jag inte gillar? Ja, jag är inte helförljust i teckningarna. Smaksak det där, om innehållet är bra och teckningarna inte skymmer det (som jag kan tycka att dom gör hos tex Sara Granér) så spelar det mindre roll för denna genre. Så det blir bara att köpa resten oxå va det lider. Här är en länk till hennes sida http://www.fulheten.com/

Corto Maltese i Etiopien - Hugo Pratt

Först av allt, hatten av för Kolik förlag som ger ut detta, hoppas det blir mer. Detta album har det redan sagts en del om men jag känner att jag har lite att tillägga, om detta album och om Hugo Pratt i allmänhet. Jag har tidigare sagt nåt i stil med att Pratt är världens bästa serietecknare. Jag tar tillbaks det. Han är världens bästa tecknare helt enkelt, alla andra är idioter, blinda idioter i jämförelse. Så, då va det sagt. Här känns det på sin plats att komma med två rättelser av dumheter som andra hävt ur sej. Dels fanns det en recension i Bild & Bubbla nyligen där den som recenserat dillade nåt om att Pratts stil blev mer och mer slarvig med åren. Alltså... (jag känner att nån måste bemöta detta nånstans i vårt land, ansvaret blir mitt så länge)... den som tycker att Pratts stil blir slarvigare med åren läser illa och ser inte va som faktiskt händer, att den blir mer och mer förenklad med åren. Det har inte ett skit med slarv att göra. Minns inte vem som skrev det och är inte tillräckligt intresserad av vederbörande för att leta upp tidningen och kolla men allvarligt talat, skäms för helvete! En annan sak som irriterar mej är hur man vid olika tillfällen, bland annat i förordet till den svenska utgåvan av Balladen om det salta havet pratar om hur snabb Pratt va med sin "våta tuschpensel". Pratt ritade nästan uteslutande med en helt vanlig filtpenna under senare hälften av sin karriär. Tittar man lite ser man det, pensellinjer blir helt annorlunda. Så, där har vi det, världens läckraste linje, gjord med en vanlig spritpenna. Finns underbara klipp på Hugo Pratt när han sitter och målar som man kan hitta på tuben. Han bara kör! Penna eller pensel spelar ingen roll, han bara öser. Nå, över till själva albumet. Det kommer väl ungefär i mitten av alla Cortos äverntyr, jag har dålig koll för det är lite svårt från en svensk horisont då det finns så oerhört lite att tillgå och man inte kan få nån som helst kronologi. Corto är alltså i Etiopien i dessa äventyr, sjunger i minaret, räddar den sköna Fala Mariam och ser febersyner (och en massa annat). Han visar en hårdare sida här, ibland nästan lite chockerande. Som när han slänger kokhet soppa i ansiktet på mannen som rövat bort den sköna Fala Mariam. Denna svenska utgåva är färglagd. Det är en ok färgläggning men den svartvita är snyggare. Det är så med Hugo Pratt, dom svartvita teckningarna antyder fler färger än dom senare gör som färglagda, det är märkligt men sant. Allt som funnits av Hugo Pratt i Sverige har utgivits av Carlsen fram tills nu då Kolik förlag gjorde denna kutlurgärning. Kan ingen ge dom Nobelpriset för det? Snälla, snälla ni på Kolik, ge ut mer! Köpte detta album åt morsan nyligen, eftersom jag har den i sin ännu snyggare svartvita version (på engelska!) men kände att jag ändå ville stötta förlaget. Jag uppmanar alla andra att göra likadant!

Adrian Tomine

Nu tänker jag inte recensera utan snarare lovprisa inte ett album utan en serieskapare och hela hans produktion. Jag känner stor vördnad inför den Gud jag nu ska skriva om och jag har inga som helst avsikter att försöka va annat än helt objektiv. Adrian Tomine är störst och bäst och... ja, bara så jävla bäst! Han har inte gjort så många album så det finns ingen anledning att man ska läsa bara ett enda av dom. Alla kan läsa alltihop, dom är inte så långa. Dom flesta kan även äga alltihop, dom är inte så dyra. Ska man nödvändigtvis äga bara ett album rekommenderar jag Shortcomings och Sleepwalk (nä, det gick inte att korta ner det till bara ett album insåg jag). Morsan har snott mitt ex av Sleepwalk (vilket dom på Staffars anser är ett brott mot barnkonventionen men samtidigt ett tecken på god smak), så jag har köpt ett nytt (vilket både dom och jag till slut insåg va den enda lösningen). Va är det då som är så bra? Lite svårt att sätta fingret på så där direkt kanske. Han är inte min favorittecknare. Han är bra men det finns andra jag gillar mer (tex Hugo Pratt). Han har inte dom mest brinnande ämnena, det finns andra som är viktigare i va dom vill ha sagt (Spiegelman, typ). Men, det är otroligt smart, observant och ofta väldigt snyggt, både grafiskt och berättartekniskt. En svensk som jag tycker ligger nära är Loka Kanarp, både som tecknare och berättare (och läser hon det här hoppas jag hon fattar att det är bland det högsta beröm jag kommer att ge nån på bra jävla länge). Tomine kan det här med tempo nåt så in i helvete och han är en av mina största förebilder när det gäller att berätta nåt väldigt, väldigt långsamt. Nu växlar han tempo och kan va snabb när han vill det oxå men som sagt, tex Shortcomings har en underbar scen på två hela sidor där man får se hur dom (ett par som har lite trassel i sitt förhållande) parkerar bilen på flygplatsens parkeringsplats, går ur och iväg. Sen ser man bilen ett antal rutor, inget verkar hända, sen kommer bara han tillbaks och man förstår att avskedet va ganska kort för dom första två rutorna har angett ett tempo, en puls. Lite som om serierutorna va bilderna från en övervakningskamera som tar en bild varje minut. Överhuvudtaget är det mycket som är lite som på film med Tomine och det gäller väl fler av dom yngre amerikanerna. Ofta berättar han sina historier fram till den punkt där nästa steg skulle va att saker börjar hända. I en relation, i ett skede. Fram dit har det gärna stått och stampat lite, man vill ha en upplösning och får den inte. Om historien bara fortsatt nåra sidor till hade man fått veta om inte va som skulle hända så i alla fall vart det va på väg. Men som sagt, han slutar gärna innan. Det har han gjort så pass ofta att det nästan blivit hans klyscha men... man kan ha sämre klyschor! Dom här historierna biter sej fast och man kommer tillbaks till dom. Dom är inte avslutade, man funderar vidare själv. Han är ingen humorist för det mesta, däremot är han idiotiskt rolig när han väl bestämmer sej för att va det. Hans små korta berättelser är ibland helt vilda, jag tycker han lyser som mest i sina längre. Rent logiskt blir därför Shortcomings hans bästa för där ger han sej verkligen tid. OK då, köp Shortcomings om du bara ska ha ett album. Sen kommer du att köpa Sleepwalk och Summer Blonde också, tro mej.

Dayak del 1 - 3 av Adamov

Så har jag då läst färdigt serien Dayak, gjord av Adamov. En serieskapare jag inte vet mycket mer om än detta. Serien är i tre delar och finns på franska, danska och del 1 finns på engelska. Vill man läsa den i sin helhet får man helt enkelt läsa den på franska eller danska, ingetdera roar mej speciellt mycket men danska kan jag i alla fall läsa utan att slå upp vart annat ord. Om man ska glädja sej åt nåt så är den relativt enkel att få tag i på danska och den är inte dyr. Det första man kan konstatera med den här serien är att den är för jävla snyggt ritad och väl berättad för den delen. Det är fullt med spännande detaljer i bilderna, fantastiska figurer i historien, otroligt läckra bilder av landskap, byggnader och underliga varelser. Det är ett högt tempo i själva äventyret, man tar sej igenom berättelsen relativt fort. Det är en hel del oväntade vändningar, man kan aldrig riktigt känna sej lugn och man vet inte hur det ska gå fram till sista sidan. Man skulle kunna tro på dom två fan-artbilder jag gjort att serien är pornografisk men så är det inte. Å andra sidan är den inte heller pryd. Det är alltså en sci-fiserie som utpselar sej i ett framtida Addis Abeba. Synd att dra för mycket av historien men Dayak är en av dom ytterst få vita människorna kvar, han lever i ghettot som ska skövlas av hans tvillingbror (dom vet till en början inte om att dom är bröder). Det hela blir sen en kamp mellan dom två, mer ska jag väl inte säga om själva handlingen. Är serien ett mästerverk? Nä, berättelsen är inte lika bra som bilderna, men bilderna är fantastiska. Är den värd att läsa? Ja, annars hade jag inte tagit upp den här. För runt 100 kronor kan man köpa alla tre delarna (tillkommer kanske frakt på det där då... ) och det är den definitivt värd.