Adrian Tomine

Nu tänker jag inte recensera utan snarare lovprisa inte ett album utan en serieskapare och hela hans produktion. Jag känner stor vördnad inför den Gud jag nu ska skriva om och jag har inga som helst avsikter att försöka va annat än helt objektiv. Adrian Tomine är störst och bäst och... ja, bara så jävla bäst! Han har inte gjort så många album så det finns ingen anledning att man ska läsa bara ett enda av dom. Alla kan läsa alltihop, dom är inte så långa. Dom flesta kan även äga alltihop, dom är inte så dyra. Ska man nödvändigtvis äga bara ett album rekommenderar jag Shortcomings och Sleepwalk (nä, det gick inte att korta ner det till bara ett album insåg jag). Morsan har snott mitt ex av Sleepwalk (vilket dom på Staffars anser är ett brott mot barnkonventionen men samtidigt ett tecken på god smak), så jag har köpt ett nytt (vilket både dom och jag till slut insåg va den enda lösningen). Va är det då som är så bra? Lite svårt att sätta fingret på så där direkt kanske. Han är inte min favorittecknare. Han är bra men det finns andra jag gillar mer (tex Hugo Pratt). Han har inte dom mest brinnande ämnena, det finns andra som är viktigare i va dom vill ha sagt (Spiegelman, typ). Men, det är otroligt smart, observant och ofta väldigt snyggt, både grafiskt och berättartekniskt. En svensk som jag tycker ligger nära är Loka Kanarp, både som tecknare och berättare (och läser hon det här hoppas jag hon fattar att det är bland det högsta beröm jag kommer att ge nån på bra jävla länge). Tomine kan det här med tempo nåt så in i helvete och han är en av mina största förebilder när det gäller att berätta nåt väldigt, väldigt långsamt. Nu växlar han tempo och kan va snabb när han vill det oxå men som sagt, tex Shortcomings har en underbar scen på två hela sidor där man får se hur dom (ett par som har lite trassel i sitt förhållande) parkerar bilen på flygplatsens parkeringsplats, går ur och iväg. Sen ser man bilen ett antal rutor, inget verkar hända, sen kommer bara han tillbaks och man förstår att avskedet va ganska kort för dom första två rutorna har angett ett tempo, en puls. Lite som om serierutorna va bilderna från en övervakningskamera som tar en bild varje minut. Överhuvudtaget är det mycket som är lite som på film med Tomine och det gäller väl fler av dom yngre amerikanerna. Ofta berättar han sina historier fram till den punkt där nästa steg skulle va att saker börjar hända. I en relation, i ett skede. Fram dit har det gärna stått och stampat lite, man vill ha en upplösning och får den inte. Om historien bara fortsatt nåra sidor till hade man fått veta om inte va som skulle hända så i alla fall vart det va på väg. Men som sagt, han slutar gärna innan. Det har han gjort så pass ofta att det nästan blivit hans klyscha men... man kan ha sämre klyschor! Dom här historierna biter sej fast och man kommer tillbaks till dom. Dom är inte avslutade, man funderar vidare själv. Han är ingen humorist för det mesta, däremot är han idiotiskt rolig när han väl bestämmer sej för att va det. Hans små korta berättelser är ibland helt vilda, jag tycker han lyser som mest i sina längre. Rent logiskt blir därför Shortcomings hans bästa för där ger han sej verkligen tid. OK då, köp Shortcomings om du bara ska ha ett album. Sen kommer du att köpa Sleepwalk och Summer Blonde också, tro mej.